Karin Moberg

Jag brukar inte vara singel, en månad är faktiskt det längsta någonsin för mig. Men nu råkar jag vara det och jag kan tala om att så jävla roligt är det faktiskt inte! Det är inte ensamheten i sig som är jobbig, utan exen och ilskan som de tar fram, telefon som är lite tystare än förut, samt den fantastiska särbehandlingen man får.

Det är stört jobbigt att inte kunna gå till vilket ställe som helst därför att risken att stöta ihop med "da x" är alldeles för stor. Eftersom Sthlm är så litet borde man nästan strunta i det här med bodelning och lägga energin på en utesälle-delning istället. Okej, du kan få Trädgården, det är ju trots allt din bästa kompis som har det, men F12 får du faktiskt inte! Jag tycker i alla fall att det skulle kännas lite bättre att lägga tid på en rättvis uppdelning så man slapp det där med att hela tiden se sig om över axeln för att vara säker på att han inte är där och har roligare än jag.

Sen är det det här med att erkänna att man faktiskt inte har någon, en sak som kan vara lite känslig när man länge varit en av två. Gick ut i onsdags och gick inte före min vän Evelina, lika nybliven singel som jag. Hon kom ensam eftersom jag redan var inne och fick frågan av vakten "Är du ensam?". Jag stod innanför bara någon meter därifrån och kunde riktigt se hur hon frös till av frågan och svarade direkt "Nej!", sen kom hon på att han inte beskyllde henne för att inte ha någon pojkvän eller några vänner utan han undrade bara om hon skulle gå in själv eller om hon hade någon annan med sig. Svaret blev då "eller asså, d e bara jag som ska gå in nu men jag e här med Karin å dom".. Rädslan att bli förknippad med en ensam loser lyste dock igenom. Det hon kan glädja sig med är att hennes ex är snäppet mer patetisk. Han stod nämligen och fyllesnackade med en av våra tjejkompisar senast när han var ute (själv såg det ut som). Först var det allt det vanliga om att han kände så mycket för henne men det fungerade inte och så, men sen kom den fantastiskt patetiska frasen "Men, jag sitter i alla fal inte hemma och gråter! Jag kan faktiskt ha kul utan henne!" Ja herre Gud, tänk om han faktiskt hade suttit hemma och gråtit, det hade väl varit hemskt!

Igår åkte jag ut till mammas landställe för att få en helg rehabilitering. Hade gått direkt till jobbet från en efterfest och sedan jobbat hela dagen så jag var ganska mör när jag kom fram. När jag skulle ta fram sängkläder för att bädda upptäckte jag att det bara fanns dubletter, alltså lakan, påslakan och örngott för dubbelsängar. Jag frågade mamma om man inte fick ta de lakanen om man var singel och fick svaret "Det finns udda lakan i skåpet högst upp till dig". Min egen mamma! Som singel har man alltså inte rätt till de fina lakanen utan får nöja sig med de gamla slitna som det bara finns ett kvar av. Inte nog med det, när jag sedan skulle bädda upptäckte jag att jag hade fått ett örngott som ville jävlas med mig! Jag lider av akut bakis-ångest och klarar inte riktigt av sådana jävligheter. Skrev ett meddelande till Evelina och berättade och fick tillbaka "Ibland undrar man om det sitter nån uppe nånstans och garvar läppen av sig.."