Lagen om allts jävlighet..
I lördags bestämde jag mig för att bli singel. Det var inget frivilligt beslut utan jag var tvungen för att jag blev så sårad hela tiden, lördagen inräknad.
I söndags mådde jag förjävligt! Bakfull som få och nyseparerad. Då ringer Marcus och berättar dåliga nyheter om kortfilmen jag skulle varit med i. Tjejen som rollen egentligen är skriven till har bestämt sig för att komma hem från New York och vara med i den där jävla filmen trots att hon från början inte kunde, så jag får tyvärr inte vara med.
I måndags fick jag meddelande från idiot-exet som fick det att vändas i magen på mig. "Hej pysen! Förstår om du inte vill veta av mej men vore det inte bra om vi träffades och pratade lite?" Nej! Det vore inte bra! Du vet ändå aldrig vad du ska säga och det finns inget du kan säga som jag vill höra! Dra åt helvete! Å jag e inte din pys längre så kalla mig aldrig mer för det!
I tisdags fick jag meddelande från antagningen om att jag inte kommit in på den linjen jag vill gå utan står som reserv. Vem fan vill va reserv? Hur kul är det att sitta på bänken och titta på medans de andra spelar?
I onsdags var jag ute och upptäckte att det finns bara idioter på krogen. Efter repliker som "Nobody puts baby in a corner" och "Jag jobbar med försäkringar, riktigt intressant faktiskt" så insåg jag att jag kommer nog va singel ett bra tag.
I torsdags kom jag till landet och upptäcker att jag som singel till och med blir diskriminerad av min egen mamma och retad av en kudde (läs förra inlägget).
Om någon skulle fråga mig hur jag mår just nu skulle jag ljuga och svara "Helt fantastiskt! Allt är perfekt!"
