Karin Moberg

Jag kommer nästan ihåg den tiden när jag vaknade på morgonen och på mindre än en sekund skuttade ur sängen för att uppleva en ny härlig dag. Det fanns knappt några problem som tog upp min tid. Sen kom puberteten.. Släpade mig upp ur sängen efter långt tjatande från mina, vad jag då tyckte var, sjukt irriterande föräldrar. Sen trodde man ju att det skulle bli bättre när kroppen inte längre var attackerad av olika hormoner som får en att göra alla möjliga olika saker, men så va tydligen inte fallet.. Här sitter jag nu, förhoppningsvis inte i puberteten längre, vid 23 års ålder och har aldrig varit tröttare! Konstant klurande på alla mina I-lands problem.

Jag tror hela tiden att det ska bli bättre, men så verkar det inte vara. Hela tiden kommer det nya tröttande saker att ta tag i; Vad ska man göra efter studenten? Vart ska jag bo? Är vi ihop? Ska jag göra slut? Varför måste man jobba? Kommer jag någonsin att bli nåt? och sen förstås, Hur fan ska jag betala alla de här räkningarna? Allt jag undrar är; blir det någonsin bättre?

Tänker man inte lite för mycket på framtidens problem och engagerar sig lite för lite i nu-tiden? Min lösning på detta verkar ha blivit att totalt skita i morgondagen, gärna komma hem fram på småtimmarna när jag ska upp och jobba några småtimmar senare, tävla med mig själv i hur snabbt jag kan göra av med min lön (28e brukar vara ett realistiskt mål) och gärna boka in mig på så mycket som möjligt samtidigt. Huruvida denna lösning fungerar eller ej vill jag helst inte kommentera..