Tack och lov att jag inte är 13!

Folk talar om hur jobbigt det är att bli vuxen. Efter tonåren blir allt plötsligt på riktigt och det är dags att börja ta ansvar. Det är dags att välja vad man vill jobba med i resten av livet, dags att hitta någon som man kan tänka sig att bilda familj med i framtiden, dags att börja betala räkningar osv. Detta skapar en otrolig prestationsångest hos många ? inte minst hos mig. Men hur jobbigt det än är att ta tag i dessa punkter är jag så glad att jag inte längre är tonåring!

Förra helgen såg jag filmen "Hipp hipp hora" på TV och kände mig otroligt illa till mods. Filmen handlar om en 13-årig tjej som börjar sjuan. Hon blir alldeles för berusad på en fest, däckar och blir fotograferad utan trosor. Dagen efter cirkulerar dessa bilder i skolan och tjejen blir kallad för hora. Jag såg den för några år sedan när den precis kom ut, men reagerade inte alls på samma sätt då, kanske för att jag var yngre och inte kunde se vad filmen egentligen handlade om. Då skrattade jag och tyckte den var komisk - nu fick den mig att gråta och vilja bli aktiv i någon förening à la "Friends".

Några helger sedan misshandlade ett gäng 16-åringar en jämngammal kille till döds. Varför? Det är det ingen som riktigt vet.

Kommer ni ihåg hur det var att vara fjorton, femton, sexton? Rädslan man kände för att inte passa in? Trycket från kompisar att vara ?cool? och prova nya saker? Alla hormoner överöste kroppen, ena dagen var man sprudlande glad, nästa hatade man allt och alla. Det fanns ingen äldre förebild man riktigt kunde tala med, föräldrarna var ju sjukt gamla, töntiga och kom inte alls ihåg hur det var att vara ung, framförallt fattade de inte hur det var nu! De enda man kunde ty sig till var sina kompisar och hur mycket visste egentligen de om livet? Alla problem man mötte (t.ex. hur man skulle kunna fixa sprit till en häxa, intala föräldrarna att man bara skulle gå på bio och lyckas ta sig hem utan att de märkt i vilket skede man egentligen var) kändes som de största problemen i världen och kanske var de just det. Ofta slutade det på Mariapol för vissa, i en buske för andra eller kanske till och med i ett sjukhusbesök efter en misshandel. Jag skulle aldrig klara av ett sådant liv nu.



Jag säger bara; tack och lov att jag inte är 13 och går i högstadiet igen!

Kommentarer
Postat av: Alice

Inte visste jag att du bloggade vad kul! Och fint med nya hårfärgen!

Kram,
er gamla prao!

2007-10-22 @ 19:42:16
URL: http://aliceg.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0