Karin Moberg

Ibland är jag en riktigt cyniker. Det finns dagar då jag kläcker ur mig "Var glad så länge det varar för snart är det över" till någon stackars väninna som just träffat någon hon tycker om. Dessa dagar känner jag ett direkt hat mot de såkallade "musikanterna" som förpestar min morgon i tunnelbanan. Eller mot tanten som betalar med femtioöringar i kassan på Ica fast kön ringlar hela vägen till ingången. Eller mot småbarnsmamman som inte reagerar när bebisen skriker på bussen. Eller mot gubben som måste sätta sig på sätet bredvid mig så jag måste flytta på min väska fast det finns en ledig plats längre bort.

Men inte idag.

Idag sken solen. Idag log jag åt alla par som höll varandra i händerna. Idag gav jag pengar till en gatumusikant. Idag hjälpte jag en tant packa sin påse på Ica. Idag kände jag moderskänslor. Idag satte jag mig bredvid en butter gubbe på tunnelbanan och log stort.

Idag är det vår. Jag fick sitta i solen med en kaffe i handen och solglasögon på näsan och snacka strunt i timtal. Idag älskar jag allt. Och alla.

Idag låtsades jag att jag var huvudkaraktären i en romantisk fransk film och i bakgrunden spelades Brigitte Bardot och Edith Piaff. Allt var rosa och ljusblått. Fåglarna kvittrade. Kaniner skuttade runt på gatorna.

Det är okej. Det går över. Ni behöver inte vara oroliga; snart är jag mitt bittra jag igen. Men idag..